Paradoxen med beroende i relationer
Vad tycker du om ordet beroende? Redan när jag skriver det just nu uppstår känslor förknippade med de negativa konnotationerna. Det är bra att vara pålitlig, men inte så bra att vara beroende. Vi har lärt oss att värdera självständighet och ser upp till dem som är självförsörjande, självtillräckliga, står starka på egen hand och låter andra luta sig mot dem. Men vi vill inte vara de som lutar sig mot varandra...att vara beroende är att vara svag, behövande, ryggradslös.
Paradoxen med beroende är dock att "ju mer effektivt beroende människor är av varandra, desto mer oberoende och djärva blir de" (citerat från Levine och Heller, bilaga ).
Den här veckan utmanar vi dig att vara mer beroende.
I Sverige är värdet av självständighet djupt rotat i kulturen. Enligt World Values Survey är Sverige faktiskt ett extremt land med höga värden för självuttryck (i motsats till överlevnad) och höga sekulärrationella värden (i motsats till traditionella). Tendensen är att när länder utvecklas blir deras värdesystem mer likt Sveriges...bland annat mer oberoende.
Stockholm har sagts vara en av de mest ensamma städerna i världen med cirka 50 % ensamma bostäder (enligt Eurostat). Ensamhet är tydligen ett stort problem, särskilt om man tittar på den ganska överdramatiska dokumentären The Swedish Theory of Love.
Det vi ser som matchmakers är att människor vill känna samhörighet. Och de känner i hög grad samhörighet, ofta med stora långsiktiga kontakter. Men när man finner sig själv singel (eller behöver nya kontakter) blir det svårt eftersom man inte ska behöva någon, man ska vara lycklig på egen hand, man kan inte vara beroende av andra för att bli lycklig.
Eller så har vi kanske lärt oss fel. Lycka handlar om andra. Lycka handlar om goda relationer (inte bara romantiska). Och relationer handlar om att vara beroende.
Vi ser att det kan vara en kamp att vara beroende av andra.
På 1940-talet varnades föräldrarna för att inte skämma bort sina barn för mycket eftersom de skulle bli behövande och osäkra. Barn på sjukhus hölls faktiskt borta från sina föräldrar för att undvika att skämma bort dem med för mycket ömhet. John Bowlby, som gav oss anknytningsteorin, ansåg att detta inte var helt rätt (för att förringa hans arbete på ett löjligt sätt), att det kanske är tvärtom – ett friskt barn är ett barn som får mycket kärlek och uppmärksamhet och de som upplever avstånd eller oförutsägbarhet från sina vårdgivare blir "behövande" och "osäkra".
Det känns som om det skulle kunna finnas en parallell här. Eller hur? Precis som på 40-talet när barnen förnekades sina känslomässiga behov, förnekar vi att vi som vuxna har samma känslomässiga behov – att knyta an. Och ja, anknytning är tråkigt – det är tillit, trygghet, säkerhet, förutsägbarhet, att veta att jag kan lita på dig – men det är ett behov.
Det är mer än att bara vara öppen och sårbar. Vi har en fördel när vi är beroende av varandra. På matchmakingbyrån pratar vi kanske lite för mycket om Harvardforskningen (Grant and Glueck-studien) som tyder på att vi är lyckligare, friskare och rikare med goda relationer. Det finns också forskning som tyder på att par kan reglera varandras känslomässiga välbefinnande – att hålla din partner i handen kan avsevärt minska vår stress som svar på en svår situation – kolla in Jim Coan.
Sann styrka handlar om att kunna hålla andra, men också om att kunna bli hållen. Det är att acceptera att vi är sociala djur med sociala behov och våga få dessa behov uppfyllda.
"Ju mer effektivt beroende människor är av varandra, desto mer självständiga och djärva blir de".